20 minuter in i kampen med min drömfisk

Mary Shelley skrev för snart 200 år sen den mytomspunna boken Frankenstein, Den moderna Prometheus. Fram till modern tid så har boken givit inspiration till både myter och filmer, men inte trodde jag Dr Frankenstein skulle gå och inspirera dom blänkande silvertorpederna som befolkar vår världsberömda västkust.

I det klassiska aprilvädret blir man lätt tacksam över Bohusläns kuperade kust. Flåsandet över klippor och igenom granbeklädda öar gjorde att morgonkylan inte lyckades bita i ordentligt. Efter en naturskön strapats så synte jag området jag skulle spendera den unga dagen vid, och I lä bakom höjden låt havet relativt blankt.

Premiären för årets Havsöringsfiske hade redan varit en succé för min fiskekamrat Henric, och nu var det min tur. Inom första halvtimmen så krokade jag dagens första öring, och efter god kamp så hamnade den snart i håven. Måttbandet bekräftade vad ögonmåttet misstänkte, och jag hade god marginal till det heliga minimåttet.

Min årliga tradition gällande öringfisket är att behålla första godkända öringen. Halva fisken delar jag och min älskade fru på, och andra halvan går till hennes farmor.

LogoLicious_20180410_105314.png

När man som sportfiskare har en såpas god start så undrar man alltid om det var en “lucky shot”, eller om dagen faktiskt kommer fortsätta så.

Den fortsatte så.

Strax därefter så högg dagens andra öring stenhårt i min rosa pattegris. “Smack” sa det, så drog den iväg i en brilliant rusning. Och efter även denna bjudit upp till dans så trampade jag den på tårna och landade den i håven.
Några centimeter längre, och några bytesdjur tjockare.

Dagen var fortfarande ung, och fler öringar stod att få se insidan av min håv. Men efter fyra landade fiskar, den ena större än den andra, så började den galnaste kampen jag haft på flera år.

Samma fluga, samma plats.
Det kanske inte var lika våldsamt som en krock i 50km i timmen, men inte långt därifrån. Fisken som tog min fluga högg för kungsfisk och fosterland, och för varje meter lina som den drog ut så sjönk min käke närmare marken. Efter en oroväckande kort stund så var den inne på backingen, och jag insåg faktum - den jäkeln måste jag springa efter!
över både stock och sten försökte jag springa efter fisken, som jag redan då misstänkte inte var en havsöring. Min teamkamrat Mikael Wikhager ringde samtidigt, och med rena ninjakonster lyckades jag koppla i headsetet och var inte längre ensam i kampen.

Över stock och sten, upp för klippor och ned för klippor fick jag springa efter fisken som lekte med mig. Jag var inte boss i den kampen, det var fisken som stod med dirigentpinnen och dikterade mina steg. Efter ha gjort en god marsh på dryga 80 meter söderut så ändrade sig fisken, och det blev en likvärdigt problematisk löparrunda tillbaka mot stenen där den högg.

I kampens hetta så drog fisken nära land, och jag fick se den med säkrare ögon.
Att det var en lax var inget snack om, och jag vågar uppskatta den till runt 1 meter. Efter den korta flukten på min drömfisk så simmade den ut igen, men med en aningen tröttare simtag. Kampen vände, och jag ledde matchen. Fisken var trött, och jag började hämta hem den. Sakta och metodiskt.

Ett tjog meter utanför min favoritsten så bestämde sig laxen för en sista anstränging. Några starka simtag, och i min förtvivlan så insåg jag att den lyckades simma av tafsen.
I vredesmod hämtade jag hem en bittert slak lina, och insåg att tafsen var hel. Kroken på pattegrisen var helt uträtad.

Jag tror inte det finns så mycket mer att beskriva om denna händelse. Jag ska dit igen, och ska ta med flugor bundna på grövre krok.

Joel Mynzval, Prostaff @ BetweenCastz 

IMG_20180410_213913_941.jpg